Va har man vänner till om de inte fixar till så man kommer i bana när man tappat fotfästet? Sen en längre tid har jag frågesatt livets mening och min tro. Vem, varför, sen då? Min tro är i normala fall ganska stabil och jag vet vad jag känner för den men den är inte spikad i sten utan utvecklas hela tiden med åren och erfarenheterna, mina och andras.

Senare tid  har jag kommit fram till att jag kanske inte tror på min teori utan borde tro som alla andra för de verkar ju må bättre. Men jag har inte alls mått bra utan snarare har mitt inre mörkats ner, blivit livlös och apatisk...näst intill vilsen.

Idag hade jag diskutionen med en nära vän, det började med allvar och slutade på ett väldigt oreligöst sätt som fick mig att skratta och känna mig lättad att andra tror som jag men sätter andra ord på livets mening.

Min teori: Vi föds till jorden för att gå en andlig/känslomässig skola och utvecklas. Alla liv är anpassade efter hur själen är utvecklad sen tidigare, vi lever, vi lär och går vidare när vi är klara. I himlen är allt fulländat och balanserat, där kan inget kännas fel eller vara fel, allt är bara rätt och harmoniskt.

Hennes teori: Vi straffas för nåt vi gjort i himlen, får domen "500år på jorden i 16 olika liv", vi föds i en köttkropp(med avloppsliknande funktion) för att straffas av begränsningarna i att inte kunna göra vad man vill, när man vill. Till råga på det luras vi till att tycka om andras köttkroppar genom en massa hormoner så vi kan skapa nya köttkroppar som fler strafffångar kan placeras i........

Ni kan nog förstå hur mkt jag har skrattat, speciellt när en kollega var inne med sin jättesöta lilla son på 4månader, det enda jag såg var en straffånge i en köttkropp!!!  

Teorierna kanske låter enkla men livets mening och uppbyggnad är långt ifrån enkel, ibland är ett skratt det enda sättet att förstå varför vi inte ska knäcka koden, varför vi föds utan att kunna prata de första 2åren, då vi har en massa minnen och kunskap ifrån himlen, varför vi väljer att leva dessa liv i blindo och en massa motgångar. Varför? Jo för att få uppleva de ljusa stunderna och tvinga oss själva att skapa fler ljusa stunder. För att sen ta med sig de erfarenheterna till slutprovet däruppe. "Den som lever ett liv i rädsla har förlorat kontakten med kärleken". Hitta den!